Vår historia: tidig pacemakerforskning

I mitten av 1950-talet lärde Medtronic känna dr C. Walton Lillehei, en föregångare inom öppen hjärtkirurgi vid University of Minnesota Medical School. Dr Lillehei hade, tillsammans med andra kirurger, upptäckt att 10% av alla hjärtoperationer slutade med ett hjärtblock.

Dr. C. Walton Lillehei med ett barn som fick en av de tidiga externa pacemakers från Medtronic.

Dr. C. Walton Lillehei med ett barn som fick en av de tidiga externa pacemakers från Medtronic.

Läkarna visste redan sedan 1803 att elektricitet var effektivt för att stimulera hjärtaktiviteten men pacemakers från sent 1950-tal var skrymmande. De externa elektriska chockerna blev också ofta traumatiska för unga patienter.

Dr Lillehei och hans kolleger bestämde sig för att utveckla ett bättre system och ett intimt samarbete med Medtronics ingenjörer inleddes. År 1957 upptäckte forskarlaget att om man kopplade samman en pulsgenerator med en kabelelektrod kunde hjärtfrekvensen kontrolleras.

Ett nytt pacemakersystem användes därefter med lyckat resultat men vissa problem kvarstod. Läkarna brottades fortfarande med pacemakerns storlek och den obekväma och opålitliga energikällan. När ett strömavbrott inträffade i Twin Cities, som krävde en av dr Lilleheis unga patienters liv, vände sig dr Lillehei till Earl och Medtronic för att få hjälp. De nätanslutna pacemakrarna behövde någon form av batteribackup. Under de närmaste veckorna utvecklade Earl en ny sorts pacemaker som inte var mycket större än en häftad bok. Till den nya apparatens strömkrets använde han en design till en transistoradio som han hade sett i en affärstidning. Resultatet blev en pacemaker som drevs av kvicksilverbatterier, som gav en 9-volts likströmspuls och som enkelt och bekvämt kunde bäras av unga patienter.

Utvecklingen av den bärbara, externa, batteridrivna pacemakern innebar ett stort steg framåt för behandling av hjärtblock och andra hjärtproblem. Den signalerade också början på en ny epok för terapeutisk användning av elektrisk teknologi för patienter runt om i världen.

Hunter-Roth elektroden

Den första stora förbättringen av pacingelektroder utvecklades av dr Samuel Hunter, vid St. Joseph´s Hospital forskningslaboratorium, och elektronikingenjören Norman Roth, på Medtronic. De konstruerade en plastdosa med två nålliknande elektroder. Denna dosa suturerades vid hjärtat och koncentrerade det elektriska fältet där det behövdes istället för att låta strömmen passera genom kroppen mellan de interna och externa elektroderna. Detta system behövde ca 70% mindre ström än tidigare pacemakersystem.

Hunter-Roth-elektroden implanterades första gången 1958 på en patient som rehabiliterades och levde ett aktivt liv i ytterligare 7 ½ år.

Uppdaterad: 2011-04-06

Section Navigation

Additional information

Sweden