Utan min defibrillator hade jag inte vågat leva så aktivt som   jag gör 

patient2_tachy3_l230_img_6339

Efter ett oväntat hjärtstillestånd fick Britt en defibrillator implanterad. Första tiden efteråt kände sig Britt trött och orkeslös. Hon trodde inte att hon skulle kunna leva ett normalt liv igen. Idag arbetar Britt till sjuttiofem procent, hon reser med sina vänner och hon känner att hon återfått ganska mycket av sin kondition. Här är Britts historia om hur det är att leva med en defibrillator (ICD) implanterad.

Efter en skön sommarsemester tog Britt pendeln in till Södra Station och sitt arbete på Södersjukhuset. Nedanför den långa trätrappan upp till sjukhuset träffade Britt en kollega som hon under småprat slog följe med. Britt tyckte att kollegan gick rysligt fort uppför trappan och att hon inte riktigt hann med. Och där någonstans, mitt i trappan, fick Britt ett hjärtstillestånd.

Kollegan trodde att Britt hade snubblat och tillsammans med en förbipasserande sköterska försökte hon hjälpa Britt. Minuten efter passerade en hjärtläkare som just gått av sitt skift. Läkaren förstod vad som hänt och utförde hjärt-lungräddning på Britt till ambulansen kom. Ambulanspersonalen fick defibrillera (ge elchocker) Britt sex gånger innan hennes hjärta började slå igen. Gissningsvis gick det upp emot 17 minuter från hjärtstilleståndet till hennes hjärta började slå igen.

Väl inne på sjukhuset kyldes Britt ner, så kallad hypotermi, för att minska risken för eventuella skador på hjärnan. Britt väcktes upp efter tjugofyra timmars hypotermi.

– När läkaren berättade vad som hade hänt blev jag förtvivlad, säger Britt. Jag förstod inte hur det kunde vara sant. Det hade inte funnits något innan som tydde på att jag skulle drabbas av ett hjärtstillestånd.

– Mitt blodtryck var lite högt, fortsätter Britt. Jag åt min medicin och gick på regelbundna kontroller. Varje år gjorde man dessutom en datortomografi på mitt hjärta. Vid första datortomografin hade man sett att hjärtkammarväggen var lite förtjockad, men de följande visade inga tecken på att det förändrades. Jag var ganska lugn, och ingen trodde att ett hjärtstillestånd skulle bli följden.

Efter någon dag började Britt bli sämre, lunginflammation tillstötte och Britt kände hur hon fick allt svårare att andas. Hennes anhöriga berättar att Britts humör förändrades. Hon blev irriterad och snäsig. I det här läget kände Britt att hon inte riktigt orkade kämpa mer. När läkarna förslog att hon skulle bli nedsövd för att kunna återhämta sig bättre tackade hon ja. Under nedsövningen blev Britt sakta bättre.

– När läkaren väckte mig ur nedsövningen kände jag mig väldigt ledsen, berättar Britt. Jag trodde inte att livet skulle kunna bli normalt igen. Han berättade också att de övervägde att jag skulle få en defibrillator, en ICD, implanterad. Det skulle förhindra att jag fick ett nytt hjärtstillestånd.

– Min första tanke var ”Va, ska jag ha en sån där apparat på mig?”, fortsätter Britt. Det kändes inte alls roligt just då. Varken jag eller mina anhöriga visste vad en ICD var. Läkarna talade sedan om för mig att jag behövde en ICD, och att det skulle vara en trygghet för mig. Några dagar senare fick jag träffa en ICD-sjuksköterska som ingående berättade om vad en ICD är. För mig kändes det fortfarande overkligt, och jag kunde inte ta in så mycket information.

– Arton dagar efter hjärtstilleståndet fick jag ICD:n implanterad, säger Britt. Två dagar senare skrevs jag ut från sjukhuset. Även om jag var svag och hade ont, var det väldigt skönt att komma hem. Jag hade fått lite förmaningar om att inte hänga upp tvätt i början eftersom elektroden kunde lossna då eftersom den kanske inte var riktigt fastläkt. Men tvätthängandet var inte något som jag kände som det första jag skulle göra.

patient2_tachy1_l230_img_6127

– Några veckor senare skulle min dotter och jag ta en liten svampplockartur, berättar Britt. Väl ute i skogen insåg jag att jag inte orkade lika mycket som jag trott. Jag fick sätta mig på filten medan min dotter fick plocka svampen. Det gjorde mig väldigt ledsen och jag trodde inte att jag någonsin skulle bli bra igen.

En dag när Britt skulle ta en tallrik fil för magens skull fick hon en elektrisk chock (kallas ofta ett tillslag) av sin ICD.

– Även om jag visste om att det kunde ske var jag oförberedd, säger Britt. Det var väldigt obehagligt. Läkaren hade sagt att om det hände på natten och jag mådde bra efteråt behövde jag inte åka in. Jag gick och lade mig och somnade om. På morgonen efter åkte jag in till sjukhuset.

En undersökning visade att Britts ICD var inställd så att den var lite för känslig. Läkaren programmerade om Britts ICD och sedan dess har hon inte fått några nya tillslag. Den första tiden efteråt oroade sig Britt för nya tillslag. Hon upplevde att hennes liv begränsades genom att hon inte vågade göra så många saker eller ge sig iväg på resor. Under ett år provade Britt sig fram med vad hon vågade göra.

– Man behöver prata om sin oro och ångest, säger Britt. Jag fick bra teknisk information från sjukhuset, även om jag inte var mogen att ta in allt. Via patientföreningen för ICD-bärare har jag fått träffa andra och prata om personliga saker. Det är värdefullt att få insikt om vad andra vågar göra och hur de lever sina liv. Så här i efterhand skulle jag i ett tidigt skede ha velat träffa en som haft ICD ett tag, för att få mer personlig information om till exempel oro och dagligt liv.

– I början blev jag ledsen när det gick så sakta att förbättra konditionen, säger Britt. Med hjälp av sjukgymnastik, promenader och trädgårdsarbete har konditionen blivit mycket bättre. Sjukgymnastiken var verkligen jättebra – där vågade jag pressa mig under trygga former. Jag blir fortfarande trött fort ibland, men vissa dagar orkar jag precis lika mycket som innan hjärtstilleståndet.

– Det positiva med hjärtstilleståndet är att livet känns mer värdefullt, säger Britt. Min syster och jag har kommit mer nära varandra. När insikten kommer om att man är dödlig så tar man mer hand om varandra. Jag har blivit mer mån om att göra det jag verkligen vill. Förut gjorde jag avkall på mycket för familjens skull.

– Idag tänker jag knappt på min ICD, säger Britt. Jag har flera vänner som jag är ute och reser med. Jag är ofta ute i skärgården på olika öar. Sedan tre år tillbaka arbetar jag 75 procent och det trivs jag med. ICD:n gör att jag vågar mycket mera, till exempel att träna för att förbättra min kondition. Jag vet att den reagerar om mitt hjärta är på väg att stanna igen. 

Informationen på denna webbplats bör inte användas som ett substitut för ett samtal med din läkare. Tala alltid med din läkare angående diagnos och behandling.

Uppdaterad: 2012-03-05

Section Navigation

Additional information

Take Charge

Contact Us

Medtronic AB
Box 1034
164 21 KISTA
Medtronic
work Tel +46 (8) 568 585 00
work Fax +46 (8) 568 585 01
Order/Kundservice
Medtronic
work Tel +46 (8) 568 585 10
work Fax +46 (8) 568 585 11
Produktsupport Diabetes
Medtronic
work Tel +46 (8) 568 585 20
Medtronic
Sweden